.

Man får en ryggsäck när man föds, en ryggsäck som fylls med minnen och upplevelser. Ibland kommer allt dåligt upp och jag inser att det alltid kommer att vara med mig, hur mycket jag än försöker radera det. Men det sitter fast och kommer aldrig att försvinna. Alla gånger man försöker fixa sig men det ger inget för håret rasar, sminket blir fel och inga kläder passar och man känner att man inte duger. Man tittar sig i spegel och inser att inget är förändrat och jag blir lika ledssen varje gång. Trots att jag betsämmer mig tusentals gånger att "nu, nu ska jag lyckas" men det håller i sig en vecka, sen ger jag upp. Det är så jobbigt att stå ensam ibland. Och jag har så lätt att bara spela över det och låtsas som om allt är bra. För jag hatar att visa mig svag. Men det är svårt att stå själv, ensam är inte stark. Även fast jag vill tro det om och om igen. Det är inte lätt att förklara vad jag har i min ryggsäck så att någon annan förstår och jag hatar att prata om det.

Vissa minnen vill jag uppleva om och om igen men det går inte för inget kommer att bli som förr. Alla har förändrats, bra som dåligt. Men jag har så himla svårt att acceptera att saker förändras. För jag vill att vissa saker ska vara som förr. Där skratt var en del av vardagen och man lekte genom livet. Nu ska man vara vuxen och ansvarssfull.