.

Vaknar i panik och tror jag har försovet mig, kollar på klockan och upptäcker att den bara är 05.45, med ett leende och tanken på att jag får sova en timma till somnar jag om, men den timmen blev inte så långvarig eftersom väckar ringer och sedan Håkan. Bara att stiga upp, dra på sig träningskläder, dricka vatten och äta en halv macka. Sen var det bara att åka, efter ha åkt ett bra tag kommer jag på att jag måste nog vända eftersom de är en väg tillbaka också. Det är med smärta jag åker tillbaka. Hela ländryggen domnar bort och mina fötter börjar kännas som om jag har åkt snowboard i en vecka. Efter ett tags väntan kommer Håkan också och vi far och kollar hur lång jag åkte, en mil blev resultatet. Följde sedan hem till mamma för att äta frukost, mat smakar som godast när man har tränat. Jag vräkte i mig och sedan for jag hem och duchade. Sedan vart det springa lite ärenden på stan och som vanlgit köpte jag lite mer än jag tänkte. Men faktiskt inga onödiga saker, som tur var. Gjorde just varmamackor med kykling och sallad till. Ännu godare var min hallonsmootih, som jag lyckades gallant med, den smakade nämligen hallonsorbé, mumms. Nu funderar jag att lägga mig och sova ett tag. Robin kommer klockan fem och då ska vi förbi mamma för att äta middag och säga grattis till min käramor. (anledningen till att Robin ska med är för att mamma är skyldig han en middag, haha) Efter uppvaktningen kommer Mia till mig och vi ska färga mitt hår, sedan får vi se vad som händer. Imorn ska jag sova ut och sedan trästocks på kvällen.

Det är bättre nu än vad det var igår. Överanalysera är aldrig bra. Synd att jag inte kan sluta, är så svårt. Tecken hit och tecken dit som jag måste anaslyera, var, varför, bakgrund? Jag längtar tills den dagen jag kan släppa detta, sluta skämmas och leva livet lite mer än vad jag gör nu. Livet var så mycket enklare när man var liten.