Det värsta av allt.

Ännu en gång har jag gjort bland det värsta jag vet, säga hejdå. Även fast jag vet att vi ses snart så känns det som en evighet tills dess. Det är så himla jobbigt, varför ska personer som betyder så himla mycket bo så långt bort? Frida har varigt borta en timma nu ungerfär. Jag saknar henne redan och hela lägenheten känns tomm, bara musik som hörs. Jag vill hör skratten eka, precis som bara du och jag kan ♥.



För ett tag sen ringde min underbara vän Tina!
Jag ska fara till hennes stuga lördag till söndag. Myspys.

Ikväll ska jag vara med Sandra och på torsdag och på fredag, haha. You are great babe.

Im so scared to tell ya,
What I feel is four real.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0