.

Ibland blir jag så frutkansvärt förbannad på mig själv. Jag strävar efter något och just när jag är så nära så snuddar jag på målinjen, så typiskt mig. Varför är jag så feg ibland. Varför vågar jag inte? När jag vet att det inte kommer att bli som förut! Jag menar, värdens chans och nu springer den iväg. Man kan inte låta någon annan plågas, man ska inte det. Ibland känner jag mig så jävla elak, och skärskilt när jag skriver här ibland exakt vad jag känner. Jag vill kunna säga det, men min munn blir stumm och orden fastnar längs min hals. Totalat värdelöst att man ska vara så feg. Fast man har sig bara själv att skylla. Iblnad måste man göra saker man inte vill göra, som känns så obehagligt. Och visst, det senaste året har jag verkligen gjort saker jag verkligen inte ha velat göra. Och jag är stolt över det. Men nu, denna grej vet jag inte om jag vågar. Det är för stort och jag vill inte göra samma misstag som sist. För då slutade bara allt upp&ner.

Men som sagt, efter motgångar kommer medgångar. Det tar sin tid, men det är värt när den väl kommer. Så många gånger man bara har velat försvinna, men så kommer den där glimten, när man känner lyckoruset genom kroppen och inget kan krossa en.

Jag har saker jag borde göra idag.

* Rensa garderoben

* Göra teori

* Städa Rummet

* Rensa bokhyllan

* Träna

* Bekänna en sak

* Ringa massa telefonsamtal
Frågan är om jag orkar?