.

Jag borde egentligen vara hur peppad som helst. Imorgon far jag till stholm, för att sedan på fredagen ta mig till kålmården och träffa delfiner. En av mina högsta drömmar. Men jag är tillbaka, tillbaka till tiden när man inte känner någon speciell livsglädje. Tillbaka till tiden där tankarna tar över en och man känner bara bit för bit hur man rasar ihop. Som om någon sliter sönder en sakta, bara för att man ska känna smärtan. Men allt hade verkligen varigt lättare om det hade varigt slag istället för ord dom där gångerna. Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma orden, aldrig, aldrig, aldrig. Dom sitter fastklistrade. Det kan inte gå en dag utan att jag tänker på dom, jag menar nu har det gått ca åtta år sen dom sista orden från dom, på ett år går det 365 dagar. Då kan ni själva räkna ut hur många dagar sen det var, men det känns fortfarande som om dom står runt mig.

Jag orkar inte vara stark längre. Jag orkar inte kämpa för att låtsas vara glad och le mig igenom en hel dag. Jag orkar bara inte. Jag är ledsen, men det går inte längre. Nu måste jag få rasa, sen ta mig upp, om nu jag ens orkar det. Annars blir jag kvar där. Men jag orkar inte bry mig längre, allt är bara så jävla fuckt up.

Och det blir ju inte bättre av att jag vet att jag har sårat en som står mig så nära. Vad fan är jag för person? Och det blir ju inte bättre av att jag aldrig tar tag i det jag behöver ta tag i. Och det blir inte lättare när jag nästan inte har någon som tror på mig, att jag klarar saker.

Genom livet har jag lärt mig att ord sårar mer än slag.

Men jag vill säga tack till alla som finns där för mig, ni är bäst och jag älskar er verkligen. Jag är så tacksam för att ni finns där för mig när allt går snett. Utan er skulle jag aldrig ha överleft. Ni är mina solstrålar.



12 stones - Lie to me