.

Det bara fortsätter. Det blir inte bättre, snarare sämre. Känns som om marken jag står på bara rasar, jag står inte längre med båda fötterna på jorden. Är det nu man ska inse att man inte kan lösa allt själv? Att "ensam är stark" inte alls stämmer? Att man kankse ska söka hjälp? Kankse, jag vet inte. Jag vet som inget längre. Allt blir så himla fel hela tiden, och själklart är det mina vänner som får ta det, det är dom som får ta när jag är tjurig och grining, när jag sätter mig på tvären och när tårarna bara börjar rinna. Jag hatar att utsätta dom för det. Men jag vet inte vars jag ska ta vägen när det blir såhär, jag vet inte vars jag ska springa längre. Jag vet inte ens om jag orkar det här så mycket mer, känns som om jag kommer isolera mig mot världen bara för att få slippa allt. För att få slippa det som känns jobbigt, jag vill springa ifrån allt just nu.

Helgen blev inte som jag hade tänkt. Allt rasade ännu mer och ju mer jag tänker på hur arg jag vart på dig dessto mer vill jag bara skrika ut i frustation. När fan ska du lära dig? Du måste ju inse att du inte bara kan göra så, jag blir så himla förbannad på dig. Fortsätter du som du gör kommer du inte ha några vänner kvar, för ingen orkar med dig när du håller på så. Du är så himla uppmärksamhets sökande, visst i början går det bra, men nu, alla är så himla less på dig. Och du har gjort så vattnet har runnit över bägaren. Jag orkar inte längre att du ska få trycka ner mig längre, att jag ska behöva ta din skit bara för att ingen annan orkar det, du lastar alltid allt på mig. Vad vill du? Jag vet inte om jag orkar umgås med dig längre, iaf inte på ett tag. Bäst att vi är ifrån varandra. För man måste ibland tänka "Fråga dig ibland på fullaste allvar om de människor du umgås med lyfter dig eller drar ner dig" Och när jag tänker på det så inser jag att du under tiden vi har känt varandra har mest dragit ner mig och det sjuka är att jag har accepterat det så himla mycket. Nu är det stop för det. Jag önskar en dag att jag kommer att få höra ett förlåt och ett tack från dig, och att det kommer från ditt hjärta. För jag tror ingen har ställt upp för dig så mycket som jag har gjort.

Jag sitter på jobbet, var redan här klockan 08.00. Egentligen orkar jag inte sitta här. Jag har ingen ork, ingen energi. Jag orkar inte göra det jag ska göra och det känns som en sekund är en minut. Denna dag kommer inte att gå fort och jag vill helst bara fara hem och sova. Förhoppningsvis så får jag träffa Josse idag. Jag hoppas verkligen! Jag saknar henne.